"vi ligger i rännstenen och tittar på stjärnorna"

länge sen jag skrev, beror mest på att jag inte kunnat formulera den besvikelse som ligger på mig, av mig... 

Lite snabba uppdateringar...

¤ Maten (och vikten...) går åt helvete, verkligen.

¤ Tankarna snurrar, nedåt, snabbt.

¤ Lägenheten slutbesiktad, flyttar den 28/9, awesome och skrammande!

Kanske allt?

Måste

¤ Ta tag i vissa samtal.

¤ Skärpa mig på matfronten.

¤ Skaffa träningskort, utagera känslor på gymmet ist för på mig själv.

¤ Fortsätta vara typ skadefri *host*

Kan

¤ Inte göra ett skit just nu, eller snart.

Vill

¤ Sjunka hårdare än någonsin, för att kunna resa mig och göra allt jag ska

¤ Ha helgen avklarad och se hur mycket det egentligen påverkar.

Konstaterat att

¤ Jag är känslokall, av bara fan.

¤ Det jag inte tänker på, finns inte, inte alls.

¤ Att leka med döden är att leka med tankar.

¤ Jag kan trigga folk till att göra saker (på gott och ont, Mr D!!)

Nu ska vinet drickas, och pannkakor stekas (nej, jag steker inte, jag dricker vin, slaven steker) musik ska avlyssnas och tvserier kollas igenom.

In i dimman, mina vänner!

Hur kommer det sig att jag lyckas med att det där korkade, idiotiska som man bara inte ska göra?

Inser att jag har allt just nu, precis som jag vill ha det. Bara det att det ingår en massa vita små saker runt mig som inte är moln..

Jag vet inte ens vart jag hellst av allt är. Jag...

Jag står i mitten, allt snurrar, fortare och fortare och ingenting stannar, och jag älskar det.

Konstaterande sedan innan: Jag lyckas med det man inte ska lyckas med, och misslyckas med de enklaste av saker. Som att klä på mig på morgonen, sova, äta korrekt med mera.

Jag lyckas bara inte med vettigheter, men flytande, det håller jag mig.

(inte för att såra någon nu men.. Jag vet inte ens vem jag längtar efter mest...)

Är rätt nöjd nu.

har just betalat slutdelen av inredningen till lägenheten, totalt blev det 25.000 som jag sparat ihop, och det känns super. Guld att ha gjorde det själv och ha betalat det redan!

Inga överdrivna lån här inte!

Stolt, knäppt nog...

Vad är det för fel på mig egentligen?

Varför går det inte att göra det som jag för ett par år sedan kunde göra utan problem?

Kul att man sitter där och verkligen, verkligen vill, kroppen vill, psyket vill men nånstans tar det stopp och man jag kommer bara halvvägs... Det går inte.

Kvar är ängest, irritation och framför allt skakningar, kramper, och duschen är nästa steg, bara sitta i 10 minuter för att få ordning på kropp och tankar och då slår hatat till, självhatet och nästa ångestdämpande är nara att tas till (intressant egentligen, ett försök att straffa kroppen för något som skadar den med något annat som skadar den, och mig.)

När ska jag lära mig självkontroll? Har koll över det mesta, men inte det.

Värdelösa jag...

Så, tillbaka i Skåne igen, sista dagarna på semestern...!

Söndag-tisdag spenderades hemma hos söta, supermys! Verkligen slappat och tagit de lugnt..

Tisdag hos D (vi är fan störda, men kul va de!) 

Onsdag hos L, med söta. Kollade på massa film och snackade skit. Han kan ha blivit lite förstörd efter alla diskutioner ang sex, tjejproblem, livmoderhalscancer med mera... men men, vad ska en ensam kille ha att säga till om?

soo..... Gud vad mycket jag vill skriva men inte kan sätta ord på tankar och känslor!

som att allt bara snurrar och jag står stilla och inte fattar vad som händer. Låter allt hända och reflekterar inte så mycket över det (fast det är väl bara bra? Eller?) 

Ta hand om er, underbara! 

1 vecka har gått av 6dagariveckanjobb, knäppt. Även en helg har försvunnit iväg.

Fredagen hade jag/ (vi??) folk över, mysigt värre!

Lördagen, njae, segaste... jobbade sen blev Sötaste magsjuk så hemma hela dagen...

Söndagen, segat hela dagen..

Imorgon spelar Psalma på Grönan, kommer bli najs! Kanske ser jag mer fram emot att få träffa en viss person, men?

I övrigt går allt käpprätt åt helvete.

Mörka tankar är på väg igen, och jobbas på men kan bli värre än på länge..

Kämpa på, alla vackra!

Förhållanden.

En "vän" och jag diskuterade detta lite på pendeltåget hem för ett par dagar sen (söndag morgon för att vara närmare bestämt...) och ett citat från denne vän fick mig att börja fundera lite...

"ja, jag vet inte..

Hon va upptagen när vi träffades...

sen när hon blev ledig så var jag tillsammans med någon..

och sen har vi lixom gått om varandra hela tiden...

därför blev det inget..."

Så, tankar som snurrar runt detta... Hur blir man egentligen tillsammans med någon? Känslorna som finns, hur vet man om dem är tillräckligt starka? Vad är det som gör att två personer fattar beslutet att bli "exklusiva"?

Tar citatet ovan som exempel... Är dessa två så pass "förälskade" eller hade dem bara rent tekniskt passat ihop? Om man nu är kär i någon, och själv konstaterat det, varför blir man då tillsammans med någon annan? Är det ett tidsfördriv eller känslor som läggs på is?

Jag tror att man kan ha känslor för två eller fler personer samtidigt men, hur pass ärligt är det att vara tillsammans med någon och ändå ha känslor för någon annan? Vem är det man egentligen lurar mest, sig själv, eller sin partner? 

Hur håller man ett förhållande levande om man inte får nått tillbaka? Om man inte känner sig uppskattad, behövd, överflödig eller ja, som ett tidsfördriv? Hur länge orkar man kämpa om inget uppmärksammas? och hur vet man när man ska ge upp?

Hur får man ett förhållande att fungera egentligen? Allt snack om lyhörthet, närhet, öppenhet, ärlighet och så vidare som alla provar verkar inte fungera för någon. Annars skulle alla förhållanden fortsätta i evig tid.

Snurrriga tankar om snurriga förhållanden... Inputs välkommnas :)

(och D, ja, vi kan ta detta över några flaskor vin senare, för detta är förvirrande och samtidigt ger klarhet i känslan jag haft länge, känslan av hur man leker bort tiden. Men det värsta är att jag tror att jag inte inte bryr mig.)

ändå inte ett skit, egentligen!

Välkommen till min trissta vardag, eller njae, inte vardag men liv!

Börjar inse att jag inte gör nå speciellt mycket "extra" som blir roligt att skriva om, och alla tankar och känslor kommer fram så snurrigt att jag inte ens själv vet vad och tycker/känner/tänker/ens anar att jag vet...

Iaf, tillbaka till vardagen!

Har varit på Gotland i 3-4 dagar, supermysigt, men kaos. Lite för mkt snabbturistande för min smak, hann inte så den där Gotland-trygga känslan. men jag och Sötaste (ja, han var med...) kom varandra lite närmare, så allt bra där... tror jag? Det är inte samma sak alls som på andra håll, tror att jag behöver mer närhet och öppenhet än vad han ger.

Åt minstonde grejen med att dela med sig lite av sin vardag, eller kanske höras av oftare.

Börjar inse mer och mer (nej! Stryker det!!) Vågar erkänna utåt att vi inte har ett skit att prata om. Verkligen inte.

Nu när detta skriva har han gått ut i ladan, för å duscha, och jag ville (läs vill) inte ens följa med. För trött... Eller bara trött på de redan strukturerade rutinerna som finns? Efter att ha bott ihop i totalt. ja 1.5 vecka?! Varav 4 dagar bortresta...? Vilket skämt...

Så, kort fattat, även om jag inte bloggar så snurrar tankar vidare och Clarisse, jag läser din varje dag, men via mobilen så kan inte kommentera där.. =(